Gnocchi

En norditaliensk hit som kräver mycket små medel. Bör tilläggas att det uttalas (!) njocki.

Jag bjöd på dessa godingarna som plockmat på min inflyttningsfest och det blev rätt uppskattat (tror jag).

Ingredienserna.

Det fina med den lilla potatisklimpen är att den kan göras helt vegan, särskilt om man serverar den med tomatsås som jag gjorde.

Jag började med att fixa såsen med färska örter, lök och vitlök..

Sedan stekte jag löken genomskinlig (börja med en het panna och stek sedan på mellan värme) och stänkte över vin och örter.

På med krossade tomater smaka av med peppar, salt och lite socker. Bra med sockret för det tar fram den goda tomatsmaken. Jag hade även i lite chilliflakes för en lätt svetteffekt.

Nu till i gnocchi. Man tager 1 kg potatis av mjölig sort (tex king edward).

Koka potäterna med skalen på.

Skala knölarna medan de fortfarande är varma.

Lägg vetemjöl i en hög på bakbordet och pressa potatisen över.

Knåda in mjöl i potatisen tills du får en smidig deg.

Rulla fingertjocka rullar och skär dem i bitar. Räffla med gaffel.

Koka i lätt saltat vatten. Gnocchisarna är klara när de flyter upp till ytan och då fiskar man upp dem med en hålslev och serverar dem som man behagar. I norra Italien bryner man dem gärna i smör och salvia.

Så här blev mina!

Bör tilläggas att det inte är en bra idé att lägga dem såhär. Då blir det nämligen en jättestor Gnocchi, vilket jag senare svor över när jag fick göra om dem från början. Tipset är att tillaga dem direkt när de är klara och genast hälla sås över för bäst resultat.

"Många bäckar små är en Fiat på ett år" /// "Spara det till fonden"

Jag arbetar alltså som kock. Fusk va? Där jag jobbar strävar vi alltid efter att aldrig slänga någonting, och då menar jag ingenting! Detta ger ett väldigt effektivt tänk som jag har stor nytta av i privatlivet. Det finns vissa grejer som man kan kalla mat-soptunnor, som kan svälja allting. Till exempel:

• Bröd - när jag gjorde tapenade till en liten gathering sparade jag vätskan från oliverna som senare blev degvätska till ett bröd jag gjorde ett par dagar senare, tillsammans med resterna från tapenaden och ett par hackade gula lökar. Även rester av kokad potatis, såser, couscous, risotto, ja i princip vad som helst kan man slänga ner i en deg. Sen kan man ju göra åt andra hållet också. Brödkanter och torrt bröd är också utmärkt att rosta eller göra krutonger på. En sak jag är nyfiken på är att göra ett bröd-bröd. Alltså att göra en deg och sen blanda i typ krutonger eller någon annan slags bröd. Mer för att se hur det blir än för att spara in på brödkanterna dock.

Tärnar bröd, låter ligga tills torrt, blir krutonger

• Omelett - precis samma sak där. Blev det fyra matskedar quinoa över från lördagens middag? Sånt där skitirriternade svinn som man bara önskar någon kunde äta upp, men alla är för mätta? Spara det, släng ner det i söndagens frukostomelett och ät med tsatsikiresterna från fredagen.

Rester av en omelett med quinoa, ädelost och purjolök

Sen kan det ju iof alltid gå för långt, eller i alla fall snett.

Försök inte spara på rårake-smet.

Wallenbergare för halva priset

På Hemköp nära där jag bor springer det ibland runt en liten tant med röda prussiluskan-glasögon och en tejp-pistol. Jag har aldrig sett henne men jag tror det är så tejparen ser ut. Det hon tejpar fast är i alla fall något så lukrativt som 1/2-priset-klistermärken på varor med kort utgångsdatum. Såna spanar jag efter som en hök där jag seglar runt mellan köttdisken och flingorna. Senaste fyndet var kalvfärs. Och vad bättre att göra då än klassiska Wallenbergare?

Vispad grädde sedan tidigare pannkaksgräddning blev bra istället för rinnande dito. Notera väl halva-priset-klistermärket på kalvfärsen!

Sen hade jag inte mie de pain, alltså dagsfärskt rivet bröd, som man vill ha i Wallenbergarna. Jag hade faktiskt inget bröd överhuvudtaget så jag fick sno en skiva knäckebröd från min roomie för att få ihop lite ströbröd.

Blandade ihop allt, formade fina små biffar och stekte med olivolja och smör...

...medans den kokade potatisen fick ånga av...


...sedan pressas och blandas ut med mjölk och mer smör tills det blev en potatispure.

Wallenbergare med potatispure, lingon och eh... mer smör, fast brynt.

Youghurtskål höhöhö

För ett par dagar sedan skrev jag följande till Arlas konsumentkontakt:

Hejsan! Jag var ett jättestort fan av champagneyoughurten ni hade till
millennieskiftet. Det var den lenaste, mjukaste och lyxigaste youghurten
jag ätit. Idag undrade jag var den tog vägen och fick reda på det där med
rennomésnyltningen. Tough shit men vad ska man göra. Hursomhelst så vill jag ha tillbaka den och erbjuder lite namnmöjligheter:

Skumpayoghurt - är min favorit. Enkelt, humoristiskt och man fattar.
Sparkling youghurt - jag gillar det iaf.
Sen är ju det bästa sättet egentligen om ni gör ett samarbete med etc Chapel Hill, Frexinet, eller kanske Veuve Clicquot och får rättigheter på så sätt. Ni får ju massa bra PR på köpet. "Youghurt - återkomsten" typ.

Har stora förväntningar på dethär!

Mvh

Det var nämligen så, att ett par år efter lanseringen av denna fantastiska produkt så blev Arla fällda för rennomésnyltning. Flera stora champagnemärken, bland andra just Veuve Clicquot tyckte inte om att Arla tog åt sig av den goodwill och goda inställning som champagnerna själva byggt upp. Så de valde att lägga ner hela youghurten, trots att den var så sjukt fantastisk. Det var en blanc de blanc youghurt (vilket också ju är ett helt fantastiskt namn).

Idag fick jag i alla fall svar på brevet.

Hej!

Tack för ditt mejl.

Det var roligt att höra att du inte kan glömma vår champagneyoghurt. Det var trots allt ett bra tag sedan den försvann.

Nuvarande produktchef ska få kännedom om din önskan.


Vänliga hälsningar
Arla Forum 020-996699

Fantastiskt!

Ok.. It's a blog. It's official.

Så har det hänt. Det som jag var övertygad aldrig skulle hända. Jag som pinsamt nog sade mig aldrig varit inne på en blog och aldrig skulle gå in medvetet heller. Därför får nu alla som har lust lov att säga "Vad var det jag sa...!" Men! Jag tänker i alla fall påpeka en sak som kan vara bra i alla medie- och framförallt blogsammanhang: Man har väl rätt att ändra sig?

Jag är glad att jag kom på andra tankar och det är mycket tack vare Giovanni och hans smittande entusiasm. Och det är just det som jag vill ska vara själva kärnan bakom denna matblog, något så klyschigt som glädjen att dela med sig av kreativitet, okunskap, kunskap och gamla godingar utan att för den sakens skull bli pretto.

Glada nördhälsningar,

/Maanda

Vichyssoise med ankterrin

Potatis- och purjolökssoppa är en klassisk rätt som lite fisförnämt kallas Vichyssoise. Dagen i fråga råkade jag ha lite torka i kylskåpet utöver basvarorna, men såg möjligheten i just en sådan soppa, tillsammans med ankterrinnen som jag fortfarande hade kvar av. Försökte göra en liten egen variant genom att i princip fritera potatisen istället för att bara lätt fräsa den. Dessutom var jag nyfiken på en sak till som kommer i ett annat inlägg.

Basvaror + brödskalk + ankterrin

Viktigt skölja purjolöken, innuti kan det finnas jord, alltså skittaskiga bakterier

Friterar potatis

Blandar i purjolöken, svettar den

Sedan buljong (grönsaksdito i detta fall) och grädde!


Rostar brödkanter i vår sjukt fina brödrost


Jag valde att inte mixa soppan, för jag gillar det lite chunky

Vichyssoise på friterad potatis med ankterrin och rostat bröd

Resultatet blev väldigt bra i det här fallet! Att potatisen i princip var friterad gav resultat, det blev nästan lite pommes-frites-soppa över det, på ett bra sätt. Ankterrinen gjorde sitt också, de sista skedarna, när den legat och dragit lite, smakade lika mycket anka som vichyssoise, alltså mycket angenämt.

Så. Från en Duck on the beach (ankan kostar typ 84.90:- på den asiatiska affären för 2.4 kilo anka) så har det utvinnits en middag som förtärdes med händerna, en med kolhydrater och söt marmeladsky, och en klassisk soppa. Nu är ankan slut i alla fall! Började bli tjatigt. Det blev rätt bra ekonomi på det, men krävt rätt mycket tid. Så då har jag fanimej råd att kosta på att köpa mig desserten.

Typ 300g lösgodis efter soppan

Ankterrin, kolhydrater, sky på apelsin/fläderblomsmarmelad och kycklingbuljong

Idén till såväl att käka Duck on the Beach som att göra terrinen fick jag efter en middag på Dozo i Örgryte i Göteborg. Det var en väldigt trevlig middag som inleddes, med den godaste misosoppan jag ätit. Mitt sällskap åt anka med lammbräss med mera och jag beställde grönt-te-rökt lamm med plommon- och ankleversås samt lite ankterrin och ett par sojabönor härochdär på samma tallrik. Det var jättegott men långt ifrån mättande trots riset vi fick apart (vid sidan om) efter att vi bett om det. Jag känner lite att oavsett om man betalar 50 spänn på Burger King (aldrig ett ont ord om Burger King!) eller 450 för en bit fisk på Sjömagasinet så ska man åtminstånde bli mätt på köpet. Att skicka med extra kolhydrater är billigt.

Hursomhelst så tog jag igen det när jag åt den tidigare lagade terrinen med en sky på kycklingbuljong och apelsin/fläderblomsmarmelad och ja... Kolhydrater.

Todo.

Den tidigare tillagade terrinen, nu delad. YES den höll ihop!

Delad i nydiskat fat.

Kolhydraterna - wokad vitkål + morot
Med skyn - bara kycklingbuljong och marmeladen som jag kokade ihop tills den blev lite simmigare.

Resultatet blev väldigt bra faktiskt. Det var gott, kändes autentiskt asiatiskt (men vad vet jag, längsta bort i Asien jag varit är Turkiet) samt var fair-enough snyggt. Broskbitar vi glömt i terrinen drog ner lite men annars lätt värt. Skyn kommer jag göra igen och går ju lätt att göra på vanlig apelsinmarmelad och ha till typ fläsk eller kyckling.

Duck on the Beach - Återkomsten

Efter att vi ätit vår halvt om halvt misslyckade Duck on the beach (vilket varken jag eller Maanda vågade erkänna för den andra att vi tyckte att den var) så plockade vi allt kött från vingar, lår och skrovet som blev över. Vi tog också vara på de plommon- och apelsinbitar, samt spad och fond som blivit över i botten på gjutjärnsgrytan.

Enligt devisen "många bäckar små blir en Fiat på ett år", blev det alltså mer mat såhär. Jag gjorde en terrin på ank-, plommon-, och apelsinresterna.

Hackade ner plocket.

Det vita är ank-fett, det bruna är skyn.

Fettet är jättetrevligt att steka eller confitera i.

Jag blandade också ner lite extra purjolök, bara för att jag älskar det och för att det är grönt.


Skyn som blev över sedan innan, reducerade jag för att göra den tjockare så att den kunde hålla ihop terrinen.

Och sist tryckte jag ner den så att den blev kompaktare och lättare att dela efter att den stått i kylen över natten.

Jag hade inte gjort ankterrin förut men jag kände till principen av tillvägagångssättet - det viktiga i att hålla den kompakt och att reducera skyn, som innehåller gelatinämnen, vilket gör att den inte faller isär så mycket när den stelnat.

Värt att nämna är att såväl själva ankan som terrinen inte riktigt är den vardagsmat Maanda och jag är vana vid, men vi är ju experimentslystna och gillar att prova nya saker. Duck on the beach var dessutom vårt inledningsprojekt helt enkelt, och trots att det kanske inte var smaksensationen vi förväntat oss så var det fortfarande en sjukt bra kväll.

Duck on the Beach

Så började det med en anka, eller en "Duck on the Beach" som vi rätt snabbt döpte den till efter att jag satt och stirrade in i ugnen, svinhungrig, utbrast "Duck me!", först omedveten om dess lättillgängliga associationer.

Jag skrev ett onyktert sms till Maanda några dar innan med planen: "Vi köper en fryst 2.4 kilosanka som vi fyller med plommon, apelsin och citrongräs som vi äter med händerna och ris".

Och sen blev det så. Vi började på Netto på 2:a långgatan där de skulle ha anka, plommon och apelsiner. Men ankan var slut, vilket gjorde att vi, med tre svintunga matkassar, åkte genom halva stan till lilla asiatiska affären Hung Fat Industries mitt emot Nordstan, som jag garanterat visste hade fryst anka. De hade stängt 50 minuter tidigare, trots att det fortfarande lyste därinne. Lösningen var att från mobilen googla fram ett telefonnummer, ringa det, och säga "SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA, kan ni inte öppna, vi behöver verkligen anka!". Det funkade, och de belönades med dricks.

Såhärfin var ankan efter ca 5 av de tio mikrovågssessionerna som krävdes för att tina den jäveln.

Maanda höll i en död otillagad fågel för första gången

...men var inte klenmagad.

Meanwhile så filéade hon apelsiner och delade plommon


och jag när jag tryckte ner citrongräset upptäckte jag en blå plastpåse som var fylld med...

så kallade giblets, alltså hjärta, muskelmage och liknande.

Sen kombinerade vi allt och Maanda pressade över resterna av apelsinerna. Vi gnuggade in ankan med råsocker också förresten. Och snittade skinnet såklart.

Duck me.

Sen började vi på desserten, karamelliserad, romflamberad ananas med svartpepparkorn


Snittar ankan för första gången. Perfekt för Giovanni, men för rosa för Maanda. In tio minuter till.

Flambera ananas sålänge.

Med eld.

Botten av gjutjärnsgrytan som ankan lagades i. Typ 1 cm sky, 2 cm ankfett, rester av apelsin och plommon.

Vi drack ett italiensk vitt vin som hette Picaie som passade utmärkt till. Fast korken satt inte så hårt.

Sen åt vi allt med händerna och ris.

Så, sammanlagt lade vi kanske 2 timmar på tining och tillagning samt lika mycket på inhandling. Vi var sjukt peppade hela vägen och hade hemskt trevligt (vi drack en hjortronbellini medans vi lagade). Resultatet av allt? Var det den smakorgasm vi förväntade oss?

Njae, det smakade inte så mycket faktiskt.