Kasslerjäveln.

Kassler. This old nemesis of mine. Jag har alltid avskytt kassler. Det är någonting med smaken. Är den rökt? Wikipedia säger att den är rökt. Jag älskar andra rökta saker men kassler är äckligt. Men den jäveln var på rea. 39:- kilot för att faktiskt få äta riktigt kött var för bra för att jag inte skulle nappa. Dessutom hade jag inte ätit kassler på väldigt länge och tänkte jag kanske kunde ändra mig. I mitt första försök skulle jag ändå försöka dölja kasslersmaken så gott jag kunde.

Jag gjorde samma tillbehör som ankterrinen i blogens begynnelse. Alltså wokad vitkål, morot och kålrot som jag hade tillhanda sedan nåt "5:-för-alla-rotsaker-erbjudande" på Hemköp.

Även samma sky, detta gudomligt simmig-söta ihopkok på apelsinmarmelad och buljong.

So. We meet again Mr Kassler.

Mitt febrila försök att dölja smaken: Soja, salt med havsalger, lime, massor av svartpeppar, fänkålsfrön och mer soja.

Saken är biff? Ser ju stormtrevligt ut MEN det smakade ta mej fan kassler. Ett - noll till kasslern alltså. Jag tryckte i mig det ändå.

Jag frågade en vän om vad man kan göra med kassler om man inte gillar det, och fick tipset - kasslergratäng! Så. Jag skivade ner stora mängder potatis, strimlade kasslern jättefint och blandade med strimlad gul lök, vitlök, massa peppar, bruschettamix och det sista av havssaltet med alg-smak. Vilken kasslersmak skulle kunna överleva detta bombademang av så många andra smaker?

Jag tryckte ner allt i en form och hällde på vispgrädde och lite mjölk.

Sedan täckte jag med gott om riven ost och bakade i 175 grader i typ 40-50 minuter.

Såhär såg det ut när det var klart.

Och såhär när jag åt det till lunch morgonen efter, med en enkel sallad, färskt No-Knead-Bread. And the verdict? Kassler 1. Giovanni 1! Det smakade inte kassler, utan tvärt om, riktigt gott! Hurra för smakdödare!